På väg till Carinas hem går tankarna till karaktärerna i hennes tre historiska romaner. Jag passerar Kastelholms slott där Lisbeta under den åländska häxprocessen väntar på sin dom. Den utsatte båtsmannen Algots och den hårt prövade kvinnan Johannas livsöden präglades av det ständigt närvarande havet. Carinas senaste diktsamling Marconirummet är även den sprungen ur dessa vatten. Men så är det också i denna bygd som Carina själv har sina rötter. Hon har vuxit upp i Sund, mellan Björby träsk och Östra Kyrksundet.
- Jag brukar tänka att vattnet i Östra Kyrksundet är mitt fostervatten. Då jag och mamma ännu var på BB byggde pappa en båt med insats för barnvagnen. Jag har alltid vistats på sjön och bygden finns i mitt blod.
Gården Bergkulla i Tranvik har varit familjen Karlssons hem i tio år. Uppe på en backe omringad av hästhagar står deras gula, välkomnande hus. Strax intill finns en rödmyllad timrad stuga från 1800-talet. Det är numera i den som historierna från förr levandegörs i Carinas poesi och skönlitterära skildringar.
- Vi rustade upp den för två år sedan, nu kan jag använda den som skrivarstuga året runt. Det är jag väldigt glad över, jag fick en egen arbetsplats, säger Carina.
Barndomens drömmar
Carina var i 5-årsåldern då hon förkunnade att hon ska bli antingen författare eller skridskoprinsessa. Men drömmen om skridskoåkandet slocknade då hon som 7-åring konstaterades ha en höftledsförskjutning. Det resulterade i operation och en nästan ett år lång sjukhusvistelse.
- Jag låg gipsad på invalidstiftelsens sjukhus i Helsingfors. Jag kunde ingen finska. Det var ett långt och skrämmande år då jag läste väldigt mycket, det fanns ju inte så mycket annat jag kunde göra.
Skriva kunde hon också, de små lapparna med dikter blev allt fler.
- I årskurs 2 deltog min klass i Yles radioprogram “Vi har hittat en dikt”. I programmet läste barn upp antingen egna eller andras dikter. Jag blev mycket inspirerad och tänkte att det nog är poet jag ska bli.
I tidiga tonåren skickade Carina ofta dikter till dagstidningarna på Åland. Lyckligtvis fick hon uppmuntrande feedback av en redaktör som föreslog att Carina ska sända in material till Johannes Salminen på Söderströms förlag. Salminen var särskilt intresserad av material från Åland och blev en värdefull kontakt. Senare tog Tua Forsström över som lektör. Under de kommande åren medverkade Carina i flera antologier.
- För mig var det ovärderligt att det fanns någon som verkligen läste det jag skrev och som kom med ingående respons. Mina föräldrar arbetade på kontor och hade kanske inte full förståelse för min kreativa och konstnärliga bana.
Tre decennier med ångest
Carina var en duktig flicka med fina betyg. Handelsinstitutet ansågs därmed vara rätt ställe för fortsatta studier efter nian. Studierna gick inledningsvis bra, men under det tredje och sista året drabbades Carina av svår panikångest. Bara att gå in i skolbyggnaden blev en omöjlighet.
- Problemet var nog att trycket utifrån blev för stort. Jag försökte passa in i ett sammanhang jag inte var ämnad för.
Panikångesten kom att bli hennes följeslagare under de kommande 30 åren. Den blev ett hinder på många vis i vardagen, men begränsade egentligen aldrig själva skrivandet.
- Jag hade på något vis två parallella världar i mitt inre. Jag lyckades hålla kvar en stolthet och styrka i skrivandet trots att jag var hindrad av ångesten på många andra sätt. Viljan och kreativiteten i mig har alltid varit starkast. Jag har senare i livet tänkt att det var panikångesten som valde yrke åt mig, det var på grund av den som jag blev författare.
Samma år som hennes första diktsamling Lisbeta gavs ut, 1996, födde hon även en dotter. Ångesten hindrade alltså inte Carina från att möta kärleken och bilda familj.
Men den var likväl som ett handikapp. Hon kunde till exempel inte ta flyg och i perioder kändes det även svårt att åka färja.
- Det är inte så väldigt praktiskt om man bor på Åland, konstaterar Carina krasst.
För tio år sedan blev hon äntligen fri från panikångesten, mycket tack vare en terapeut som gav råd och övningar som fungerade väldigt bra för just Carina.
- Att bli fri från ångest är en process som även hör ihop med andra saker i livet. Tidens gång är i sig en kraft. Idag kan jag göra vad jag vill!
Historien upprepar sig
Händelser som utspelat sig i hembygden återkommer i Carina Karlssons verk. Hon skriver om livet under olika tidevarv från 1600-talet framåt. Språket i böckerna har Carina anpassat därefter.
- Det tog tid att hitta den inre rösten, tonen, i det jag vill berätta. Men efter Mirakelvattnet kändes det som att jag hittade hem, det fanns något i mig som funnit rätt sätt att arbeta. Det språk jag nu använder är så som jag minns att historierna från förr berättats för mig, det är nog delvis farmors röst jag hör.
Resultatet är en slags allmän gammalsvenska som alla kan ta till sig men som ändå anger känslan av gångna tider.
- Jag gör också väldigt mycket research kring hur livet tedde sig förr. I slutändan använder jag sedan väldigt lite i böckerna av det jag lärt mig, det ska bara anas mellan raderna.
Det är trots allt inte själva historien Carina är mest mån om att lyfta fram i sina böcker.
- Det jag främst vill synliggöra är hur illa det kan gå för en människa om förutsättningarna för något annat inte finns. Om man utsätts för press och inte har någon chans att spjärna emot kan man trilla åt vilket håll som helst. Så var det förr och så är det idag.
Inre harmoni
Carina är glad och tacksam över sitt liv, över den vardag som hon nu har till sitt förfogande. Familjen, djuren och hemmet på Bergkulla ger livet mening och harmoni.
- Min man är pensionerad sjöbevakare. Vi börjar alltid dagen med att dricka kaffe tillsammans. Det är en stund av tacksamhet över dagen och det vi har. Livet är så skört, det gäller att ta vara på de små stunderna i vardagen som egentligen är själva livet.
För fem år sedan drabbades Carina av hjärnhinneinflammation. Som ett resultat av den lider Carina fortfarande av en påtaglig hjärntrötthet.
- Jag är i en process då jag försöker komma underfund med vad hjärnan klarar. Att arbeta med långa manus kräver mycket koncentration vilket är svårt för mig just nu. Men jag försöker hitta nya sätt att arbeta och i sakta mak känner jag att det går allt bättre. Hoppet lever.
I vintras utkom Carinas senaste diktsamling, Marconirummet. Temat är instängdhet och ensamhet. Diktsamlingen har tagits emot med hyllningar från recensenter.
- Efter strul med hälsan i flera år känns det väldigt bra att ha åstadkommit något som tagits väl emot.
Nytt på gång
Just nu arbetar Carina med två romaner. I den ena återkommer Carina till sin uppväxtmiljö, Östra Kyrksundet, en farled med anor från vikingatiden.
- Tänk vad dessa stränder kunde berätta. Jag vill samla människoöden från olika tidevarv, berätta om vad som utspelat sig på stränderna.
I den andra romanen, Lyssnaren, utgår Carina från sjukhusvistelsen som barn.
- På sjukhusets vind fanns en snickarverkstad för krigsveteraner. Jag låg i min säng och lyssnade till ljuden uppifrån. Jag föreställde mig, på barns vis, att männen satt där och täljde på sina proteser.
Carinas gammelfaster Elvi tog ofta hand om henne efter tiden på sjukhus. Elvi berättade ofta om kriget, berättelser som gjorde intryck på Carina. Nu återkommer hon till dessa i sin nya bok.
I samarbete med illustratören Amanda Chanfreau arbetar Carina nu även med en barnbok. Krig och omskakande händelser är temat även i barnboken med arbetsnamnet Klövkatastrofen.
- Berättelsen handlar om ett gäng krumelurer som bor på sjöbotten. I takt med att isen smälter blir krumelurerna allt räddare eftersom de vet att med våren kommer älgarna som tycker om att äta näckrosrötter.
Boken handlar om konsten att leva vidare efter att något hänt.
- Från början hade vi tänkt oss en ganska lättsam berättelse. Men efter de senaste årens världshändelser känns det viktigare med en bok om hur man hanterar svårigheter.
Världsläget oroar
Rysslands anfallskrig mot Ukraina och striderna mellan Hamas och Israel gör att Carina känner stor hopplöshet.
- Själv orkar jag inte ta in allt det fruktansvärda som händer. Jag brukar tänka att det man kan bidra med till världen ska man lägga i den goda korgen, just nu känns det som om allt fler lägger allt mer i den onda korgen.
Ännu före Rysslands annektering av Krim var Carina positiv, tänkte att världens problem skulle gå att lösa. Att vi gemensamt skulle hitta lösningar på fattigdom, sjukdomar, miljöproblem och svält.
- Den tron är allvarligt knäckt. Är vi så här usla att vi ännu 2024 sätter enorma resurser på att förinta varandra, resurser som så nödvändigt borde användas till bra saker!
Att Finland dessutom har en regering som tar från de fattiga och ger till de rika spär på Carinas känsla av misströstan.
- Regeringen stympar kulturfältet och förstör förutsättningar för utveckling även på många andra plan. I regeringsprogrammet står att man ska satsa på barns läsning, samtidigt dras litteraturstödet in så att många barnböcker förblir outgivna.
Djur och bibliotek
Vad har vi då att lära oss av de livsöden som möter oss i Carina Karlssons verk, i en tid då vi åter upplever ökad turbulens i omvärlden?
- Vi ska vara snälla mot varandra då vi har chansen, livet är så kort. Vi ska också värna om naturen och djuren.
Kontakten med djur är viktig för Carina. På gården finns två hästar och en hund.
- Djur är så närvarande i stunden. Det borde vi människor lära oss av, egentligen finns bara nuet. Djuren vet också att det är dåligt för flocken om man skadar varandra. Det förstår tydligen inte vi människor.
Trots att Carina är bekymrad över världsläget så finns det ljuspunkter som ger henne hopp. En av dem är biblioteken.
- Biblioteken skapar ett sammanhang som är avgörande för många människor. Det sociala utbytet man får genom att prata en stund är ovärderligt, det handlar inte bara om själva boken man lånar.
För Carina var bibliotekarien Hagar Dahl på Sunds bibliotek en viktig person under uppväxten. Det var Hagar som såg hennes intresse och uppmuntrade och inspirerade till mera läsning.
- Senare har livet har lärt mig att hur illa det än är så finns det alltid en bok man kan läsa. I den situationen är det guld värt att det finns bibliotek, jag är säker på att biblioteken räddar liv!
Bibliografi
- Lisbeta, Per Skarps hustru (1996, diktberättelse)
- Blått avlägset nära (2000, diktsvit tillsammans med akvarellist Kjell Ekström)
- Kase (2002, dikter)
- Åren ligger i drivor (2002, diktcykel tillsammans med konstgrafiker Mari Stefansdotter)
- Stjärnorna har stuckit hål på himlen (2005, betraktelser och berättelser i urval)
- Svarta klasar (2006, dikter)
- Hundra år i hästväg (2009, fakta)
- Månblå himlahav (2014, poesi)
- Mirakelvattnet (2015, roman)
- Ringen (2016, bilderbok)
- Algot (2017, roman)
- Märket (2019, roman)
- Marconirummet (2024, poesi)