Föreningsmedlemmar sittande på jubileumsmiddag

Hur är det med den digitala kompetensen?

För 860 000 euro ska det digitala kunnandet bland landets biblioteksanställda höjas under de närmaste två åren. Målsättningen är att bibliotekspersonalen i sin tur ska kunna ge kunderna bättre digitalt stöd.

Det var i vintras som finansministeriet skrev slutrapporten för den s.k. Auta-modellen som ska garantera alla finländares möjlighet att använda offentliga digitala tjänster.

– I takt med att samhället digitaliseras är det viktigt att se till att alla medborgare faktiskt också har möjlighet att utnyttja de digitala tjänsterna, säger Anu Ojaranta som är bibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek och forskar i informationslitteracitet.

Någon kanske tycker att de här låter som vardagliga färdigheter, men de är inga självklarheter.

Enligt Auta-modellen är de allmänna biblioteken en av de instanser som ska ge medborgare digitalt stöd. Andra instanser är bland annat medborgarinstitut, medborgarorganisationer och också företag.

– Dels är stöd och handledning vid inhämtning och användning av information samt främjande av en mångsidig läskunnighet enligt bibliotekslagen en del av bibliotekens grundläggande uppgifter, säger Ojaranta.

Dels ska biblioteken enligt bibliotekslagen erbjuda lokaler för lärande och olika slags frivillig verksamhet. Eftersom det finns bibliotek i alla kommuner i Finland erbjuder de en naturlig miljö för både handledda och självständiga studier i digitala färdigheter.

Kompetenser för ett digitalt samhälle

Också EU har tagit fram ett ramverk för utvecklingen av digital kompetens bland medborgarna i Europa. Syftet med DigComp (The Digital Competence Framework 2.0) är att beskriva vad en EU-medborgare behöver kunna inom det digitala området för att svara mot arbetslivets krav och för att kunna fungera som en aktiv medborgare i ett alltmer digitaliserat samhälle.


I takt med att samhället digitaliseras är det viktigt att se till att alla medborgare faktiskt också har möjlighet att utnyttja de digitala tjänsterna, säger Anu Ojaranta.

Ramverket består av fem områden: informationsbehandling, kommunikation, innehållsproduktion, säkerhet och problemlösning. Tillsammans innehåller de totalt 21 kompetenser som är centrala när man till exempel ska söka jobb, studera, sammanställa presentationer, organisera evenemang, undervisa, dela information, kommunicera och så vidare.

– Någon kanske tycker att de här låter som vardagliga färdigheter, men de är inga självklarheter, säger Ojaranta.

"Vi kunde ha gjort bättre ifrån oss"

Anu Ojaranta blev för drygt ett år sedan anlitad av Åbo stadsbibliotek för att utreda hur det digitala kunnande ser ut bland bibliotekspersonalen i Åboland och Satakunta.

– När Auta-projektet kom igång insåg man på biblioteken att det här är någonting man måste ta tag i och organisera på lokal nivå med andra aktörer.

Ojaranta sammanställde en enkätstudie som sändes ut till samtliga anställda i de allmänna biblioteken i regionen – det handlar om cirka 500 arbetsår – och fick cirka 400 svar.

Enkäten visade bland annat att ålder är en faktor som påverkar det digitala kunnandet. Äldre personer som har jobbat längre på bibliotek är till exempel bättre på Office-verktyg och andra program som funnits länge, medan yngre personer är bättre på sociala medier.

En annan påverkande faktor är arbetsuppgift. Personer i chefsposition är till exempel bättre på Excel, medan en biblioteksfunktionär vars uppgifter inte omfattar så många digitala verktyg inte heller hanterar dem lika väl.

– Till sist kunde man se att personer som använde många olika digitala verktyg också på fritiden var bra på det mesta, vilket naturligtvis inte är så överraskande, säger Ojaranta.

– Särskilt när det gäller sociala medier är det ofta så att personer som har använt dem privat har varit intresserade av använda dem också i arbetet. Sociala medier har liksom smugit sig på. Det är sällan någon har fått Facebook-, Twitter- eller Instagram-utbildning på jobbet.

Enligt Ojaranta var resultatet ungefär som förväntat.

– Trots att enkäten inte bjöd på några stora överraskningar, tycker jag att vi kunde ha gjort lite bättre ifrån oss. Jag vill inte säga att jag är besviken, men det finns ett klart behov av utbildning, och det ska vi jobba vidare med nu, säger hon.

Ojaranta undersökte inte skillnader mellan stad och land, men andra liknande studier har visat att det digitala kunnandet ofta är bättre i städer än på mindre landsbygdsorter.

– Samtidigt kan man konstatera att ju större biblioteket är, desto smalare är arbetsuppgifterna. En person som jobbar med inköp i ett stort bibliotek kanske inte har någonting alls att göra med Instagram eller Facebook. I ett litet bibliotek i en liten kommun är bibliotekarien ofta tvungen att göra lite av allt, att vara lite av en jonglör.

Ojaranta berättar att Seinäjoki bibliotek nyligen gjorde en liknande enkätstudie bland sina Eepos-bibliotek med nästan identiska frågor och nästan samma svar, med nästan samma procentsatser. Det tyder på att resultaten i princip kan generaliseras för hela landet, säger hon.

Sikte på 2020

I vintras kom också besked att finansministeriet beviljar de allmänna biblioteken totalt 860 000 euro för att höja det digitala kunnandet.

Under våren har Anu Ojaranta tillsammans med en arbetsgrupp från rådet för de allmänna biblioteken sammanställt en rad rekommendationer för vad det digitala kunnandet i praktiken ska gå ut på. Rekommendationerna presenterades i Lahtis i april.

– Det finns stora bibliotek som erbjuder kunderna väldigt mycket digitalt stöd, och mindre bibliotek som inte erbjuder lika mycket. Arbetsgruppens rekommendation är att biblioteken åtminstone ska ha beredskap att instruera kunderna gällande bibliotekets egna digitala tjänster, och att alla biblioteksanställda ska kunna ge en viss nivå av digitalt stöd, säger Ojaranta.

Särskilt när det gäller sociala medier är det ofta så att personer som har använt dem privat har varit intresserade av använda dem också i arbetet. Sociala medier har liksom smugit sig på. Det är sällan någon har fått Facebook-, Twitter- eller Instagram-utbildning på jobbet.

– Rekommendationerna bygger på EU:s DigComp, och handlar kort sagt bland annat om att kunna söka information, att kunna utvärdera hur tillförlitlig informationen är och att dela, hantera och spara information på rätt sätt, rabblar Ojaranta upp.

Det handlar om att kunna använda webbläsare och e-post, om att kunna ladda applikationer och om att använda de vanligaste sociala medierna. Det handlar om att kunna skapa digitalt innehåll, att känna till principerna för upphovsrätt och informationssäkerhet och förstå hur hur algoritmer och artificiell intelligens påverkar vår digitala vardag.

Målsättningen är att alla biblioteksanställda ska ha de här kunskaperna i slutetav 2020.

– För vissa bibliotek kommer rekommendationerna säkert att kräva mer arbete, för andra mindre. Avsikten har varit att nå en gemensam förståelse för vad som är rimligt att förvänta sig.

Under sommaren har varje regionalt utvecklingsbibliotek gjort upp handlingsplaner för hur de ska fortbilda sin personalen inom respektive region. I höst kommer projekten i gång på allvar.

I Åboland och Satakunta har man valt att satsa på att stärka och utvidga redan fungerande koncept, berättar Ojaranta.

– Vi kommer till exempel att fortsätta vår digiturné där vi besöker kommuner i regionen och håller miniworkshops på olika teman. Vi har till exempel testat och talat om e-material, röstsökning, printscreenfunktioner, ljudinställningar, hur man hanterar zip-filer, datasäkerhet och molntjänster, berättar Ojaranta.

– Det som är nytt är att vi planerar att bygga en digital lärmiljö i lärplattformen Moodle där vi erbjuder kurser på distans. Tanken är att det görs mångsidigt och pedagogiskt, så att deltagarna inte bara tittar på en video utan konkret gör olika uppgifter i digital miljö – gör egna videor, chattar och så vidare.

Vilka förhoppningar har du på den här satsningen?

– Jag hoppas att kunderna när de kommer till biblioteket ska få hjälp oavsett vem de möter. Att vi inte skickar hem dem bara för att bibliotekets teknikstöd inte är på plats den dagen, utan att alla som jobbar i biblioteket kan hjälpa.

– Sedan hoppas jag att vi själva fördomsfritt ska våga närma oss nya digitala verktyg. Att vi inser att det är okej att inte veta allt eller kunna allt, men förhåller oss till allt nytt med öppenhet och villighet att lära. Själv är jag rätt ointresserad av e-böcker, jag har läst en enda e-bok i mitt liv, men det ska inte hindra mig från att kunna visa kunder hur e-boken fungerar. Det är trots allt i den riktning vi är på väg, säger Ojaranta.

Text och foto: Pamela Friström
Bibban 2/2019