Jag ringer upp Karin Erlandsson klockan 10 en tisdagsförmiddag, mitt i det hon kallar för hennes skrivtid. Mellan klockan 9 och 12 skriver hon sina böcker, och när hon väl satt sig ner för att skriva springer fingrarna över tangenterna. Hennes tankar och känslor blir till ord och formuleringar i skönlitterär form och bildar den bok som till slut landar i händerna på hennes läsare.
-Det som alltid är sant för mig när jag skriver, det är känslorna. De är min inspiration, även om jag inte alltid fattar det själv.
Hon förklarar att det är omöjligt att utgå från någon annan än sig själv när hon skriver, och även om hon skriver om något helt annat så tar hon avstamp i sina egna känslor.
- Jag skrev deckaren Missdåd när jag hade förlorat en vän, för deckare är alldeles utmärkta om man vill skriva om sorg. Längtan är det centrala temat i Legenden om ögonstenen, vilket har varit ett centralt tema för mig själv under jättemånga år.
Att berätta vilka personliga upplevelser som ligger bakom den skrivna litteraturen är något man som författare helst inte vill avslöja åt sina läsare. Delvis för att det är personligt, men också för att inte läsupplevelsen ska begränsas.
-Om jag sa att Legenden om ögonstenen handlar om sekundär barnlöshet kanske någon skulle tänka ”varför skulle jag vilja läsa om det?”, och barn är kanske inte så värst intresserade av det.
Kamouflage
Att kunna ta sina egna känslor och upplevelser och paketera dem skönlitterärt beskriver Erlandsson som ett kamoufleringsarbete.
-Hur bra man kan kamouflera det självbiografiska i det man skriver tror jag är ganska avgörande för hur läsarna ska kunna känna igen sig.
Kamoufleringen gör handlingen mer allmängiltig, och blir således lättare för en läsare att ta till sig.
-Då handlar det inte längre om en dement förälder utan om en drakattack, och den hjälplöshet man känner då.
Att kunna lägga ord på sina känslor fungerar som en bearbetande process, förklarar Erlandsson. Att ta skönlitteraturen till hjälp i bearbetningen bidrar också med en till dimension.
-När jag gör litteratur av en känsla kan jag också närma mig en tematik och tankar som jag kanske inte vågar tänka själv. Då kan jag i stället låta huvudpersonen tänka det. Då är det fortfarande tankar som jag har tänkt, men det blir mindre farligt.
- Jag tror enormt mycket på formulerandets kraft. Har jag en gång formulerat mig så finns det en styrka i det och jag kommer må bättre efteråt.
Är du alltid medveten om känslorna som finns i bakgrunden eller har läsare eller recensenter uppmärksammat dig om dem?
- Nej, nu när jag har skrivit 15 böcker börjar jag inse att det är så jag jobbar, att mina känslor sipprar fram. Men ibland är det först när jag läser recensioner som jag inser ”jaa, det är klart det var det där jag skrev om.” Till exempel då jag läste att mycket av handlingen i Missdåd utspelar sig på gravgården tänkte jag att det är ju självklart, jag hade ju själv varit där massor. Men då jag skrev den förstod jag inte det.
Skriver enligt schema
När Karin Erlandsson är inne i sina skrivperioder följer hon ett tydligt schema. Mellan 9 och 12 är det skrivtid. Mellan 13 och 15 får hon använda internet, och mellan 15 och 17 skriver hon sina övriga uppdrag.
Det första manusutkastet tar form relativt snabbt men sedan redigerar hon utkastet i cirka fem månader innan det skickas vidare. Hon beskriver sig själv som en ganska sträng redaktör som skriver kommentarer med versaler i marginalerna när ett avsnitt inte håller streck.
Innan varje skrivdag skriver hon skrivdagbok, en uppvärmning för vad som komma skall.
-Skrivdagboken är guldvärd. Där kan jag se mönster och reflektera över det jag skriver.
Dagboksskrivandet kom in tidigt i Erlandssons liv. Hennes mamma uppmanade och uppmuntrade henne att skriva dagbok alla sommarlov från att hon lärt sig skriva som sjuåring.
-Det fortsatte jag med ända till gymnasiet och blev en slags inskolning i ”inte en dag utan en rad”, ett slags carpe diem genom skrivande.
Skulle du säga att du är beroende av att skriva?
-Ja, men det är ett ganska sunt beroende.
Erlandsson tänker efter...
-Eller? När jag bär på en stor känsla och jag inte kan skriva av mig den kan jag nog bli lite sned.
Jag tror inte jag skulle uppleva världen om jag inte skulle skriva den parallellt. Jag skulle skriva oavsett om någon annan skulle läsa det jag skriver. Skrivandet är otroligt centralt i mitt liv, och har alltid varit det. Jag har blivit mer beroende av det ju längre jag har levt.
Erlandsson reflekterar över om skrivandet fungerar som ett slags reparationsarbete eller om hon bara bygger sig större med hjälp av orden.
Varför skriver jag? Varför målar konstnären? Det skulle ju vara sorgligt om alla konstnärer och författare skulle vara trasiga från början och måste reparera sig själva.
Kalevala
Just nu jobbar hon på en ungdomsserie som baserar sig på nationaleposet Kalevala. När hon tog sig an uppdraget tänkte hon att Kalevala är Kalevala och att det finns andra känslor där än hennes självupplevda, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara.
När jag satte mig ner och skrev var det likt förbannat jag som tog mig in i texten. Aino går i sjön för att hon är deprimerad, och jag har också varit deprimerad och då tar jag de känslorna och sätter dem på Aino. Jag kommer liksom inte undan, förklarar Erlandsson med lite självironi i rösten.
Hon citerar Monika Fagerholm och säger att man ska ”skriva där det bränner”. Skriver Erlandsson inte utgående från de brännande känslorna blir texten platt, något som hon har fått erfara.
Inte är det ju roligt att sitta en hel förmiddag och känna hur det är att vara deprimerad men man måste ju ner i den där känslan.
Författarens jobb är ofta ganska ensamt och man är sårbar när man blottar sina tankar och känslor inför resten av världen.
Den tidigare nämnda kamoufleringen fungerar inte bara som en brygga mellan det självbiografiska och en bättre läsupplevelse, utan det är även ett skydd som författaren gömmer sig bakom.
Kamouflaget är till både för mig och för läsaren. Jag kan sitta och tänka på vad det jag skrivit egentligen handlar om, medan läsaren inte har någon aning om det. Det känns tryggt.
Text: Sandra Herrmans
Foto: Marcus Boman