Du kom i februari ut med debutboken Olivia för alltid (Förlaget). Vad handlar den om?
Boken handlar om Olivia som blev övergiven när hon var bebis och hittades på en sjukhustrappa. Efter att ha bott hos olika fosterfamiljer blir hon adopterad av Lena och Lasse. Boken utspelar sig under sommaren efter nian då Olivia plötsligt får möjlighet att veta vad som hände henne som barn. Hon hittar ett brev i garderoben som hennes mormor skickat till hennes adoptivföräldrar och bestämmer sig för att rymma hemifrån för att träffa henne, och för att ta reda på om hon har något att berätta om Olivias föräldrar.
Till vilken åldersgrupp riktar sig boken?
Till 12–15 åringar. Men jag funderade mycket på om den skulle rikta sig till barn, unga eller vuxna.
En ganska stor del av boken utspelar sig i ett övergivet hus, Solrosgården, varifrån kom den idén?
Det var viktigt för mig att Olivia skulle ha ett mål när hon rymmer. Men jag ville också att det skulle finnas ett ställe där hon får möjlighet att se något nytt, träffa nya människor och lära sig om sig själv och andra.
Solrosgården är som ett slags kollektiv, och till själva huset fick jag inspiration av ett fallfärdigt gult hus som fanns i Sibbo när jag var liten. Vi brukade leka där fast vi inte fick. Där var stökigt, och en massa gamla saker fanns fortfarande kvar. Vi kallade det gula huset, och i skrivprocessen hette Solrosgården bland annat gula huset innan det blev just Solrosgården.
Du har en karaktär i boken som är ickebinär, Fenix. Är mångfald och representation något som du tänkte på under skrivprocessen?
Jag försöker tänka på att skriva till en bred målgrupp. Att som ung hitta teman och karaktärer som dessa i skönlitteratur kan fungera identitetsskapande och öppna dörrar till att förstå sig själv.
På biblioteket är jag ju rent konkret omringad av ord och jag blir inspirerad!
Det är väldigt kul att allt fler böcker har större representation. Läsarna har ju också en mångfald. I skrivande är det viktigt att tänka på de som kanske inte alltid blir representerade. Samtidigt kan jag också tycka att det är jobbigt att göra representation för representationens skull: jag ville inte att det i mitt fall skulle bli en komma-ut-historia. Jag känner mig inte bekväm i att skriva ur det perspektivet. När jag skapade Fenix som karaktär visste jag inte vad hen skulle ha för kön, och då insåg jag att hen kan vara ickebinär. Men det var viktigt att presentera det på ett naturligt sätt i boken. Det behövde vara något som hen bara är utan att det blir ett klämkäckt budskap om att “alla får vara som dom är”.
Vad är det bästa med att vara debutant?
Det är jättekul med allt man får på köpet; som att gå på bokmässor och träffa författare och elever. Jag får sprida den berättelse jag haft inom mig och öppna upp den för andra.
Det bästa är att min dröm gått i uppfyllelse, och att jag skapat något som faktiskt getts ut. Det finns en tanke om att “om du älskar att skriva ska du skriva oavsett om du har läsare eller inte”, alltså att skapa konst utan en tanke på att det ska bli kommersiellt.
Men om man har en möjlighet att tjäna något på det man älskar – varför skulle man inte göra det? Jag tänker att det kan gå hand i hand.
Och det jobbigaste?
Det jobbigaste med att vara debutant är att vara debutant. Jag har en bok som allting hänger på. Många frågar om jag skriver på något nytt, och skulle jag vara opublicerad skulle jag kunna skriva vad som helst. Men nu när jag gett ut en ungdomsbok så kanske många förväntar sig att jag ska skriva fler ungdomsböcker, att mitt varumärke är att vara ungdomsboksförfattare. Om min nästa bok blir en ungdomsbok så kommer det finnas press på att den ska bli minst lika bra som den första.
Ellen Strömberg sade det bra: Hennes första bok hade 30 år på sig att bli till, medan hennes andra bok bara haft ett och ett halvt år.
Du jobbar som bibliotekspedagog på Iso Omena bibliotek i Esbo. Vad gör du på jobbet?
Mitt arbete har fokus på skolsamarbete och att ordna olika evenemang och projekt i samarbete med andra aktörer. Jag gör ett läsfrämjande arbete där jag träffar skolgrupper, har bokprat och erbjuder och koordinerar författarsamtal. Det är ett väldigt tacksamt jobb att göra vid sidan av skrivandet.
Hur är det att jobba både som bibliotekspedagog och författare?
På biblioteket är jag ju rent konkret omringad av ord och jag blir inspirerad! Jag ser vad ungdomarna läser och tycker om och jag får själv läsa en massa barn- och ungdomslitteratur och hitta saker som jag tycker att fungerar och även sådant som jag inte tycker fungerar. Speciellt har jag lagt märke till hur ungdomsböcker marknadsförs: det syns väldigt tydligt om utgivaren inte tänkt på titeln och omslaget ur en femtonårings perspektiv och då kan det slå väldigt fel.
Vad vill du avsluta med?
När vi tänker på att skriva för ungdomar tror jag det bästa tillvägagångssättet är att fråga vad ungdomar själva vill läsa om och är intresserade av.
När jag skapade Fenix som karaktär visste jag inte vad hen skulle ha för kön, och då insåg jag att hen kan vara ickebinär. Men det var viktigt att presentera det på ett naturligt sätt i boken. Det behövde vara något som hen bara är utan att det blir ett klämkäckt budskap om att “alla får vara som dom är”.
Om vi ska öppna upp till läsning kan vi inte bara smälla den “höga litteraturen” i handen på unga och förvänta oss att de ska ta till sig det direkt; men vi ska förstås inte heller underskatta den. Därför är det jättebra att skolor söker sig till bibliotek. Det är ett enormt jobb att navigera bland all litteratur som finns, och på biblioteken finns det personal som kan rekommendera böcker på basis av ungdomens eget intresse. Då blir det inte en grym arbetsbörda för lärarna att ensamma tillgodose allas behov i läsningen.
Text: Madeleine Dunderlin, Nordisk kulturkontakts specialbibliotek
Foto: Förlaget/Niklas Sandström
Bibban 3/2019