Hej åter i klassikernas tecken!
I min första klassikerkolumn för över ett år sedan skrev jag om Lars Huldéns diktsamling J.L. Runeberg och hans vänner från 1978. Det kändes som en intressant början på min “klassikerkarriär”, men efteråt har jag upplevt det som svårt att skriva om dikter. Diktsamlingar har sällan endast ett tema, utan kan ofta innehålla flera, kanske fristående delar. Det kan också vara svårare att hitta klassiker bland diktsamlingar än bland prosaverk.
Ofta är det enskilda dikter som har blivit klassiker framom hela samlingar och börjat leva sina egna liv utanför sitt ursprungliga sammanhang. När jag funderade på finlandssvenska diktsamlingar som tilltalat mig, märkte jag, att också diktsamlingens tidsepok hade betydelse. Mina preferenser föll inom den finlandssvenska modernismen, men jag gillar även 1960-och 70- talens samhällsorienterade dikt av t.ex. Claes Andersson och Gösta Ågren.
Men för att göra det lite svårt för mig valde jag att närma mig sådan finlandssvensk dikt jag läst mycket litet. Viola Renvall (1905–98), även verksam som lärare, hör till de diktare som min farmors generation kände till, men som för mig mest varit ett namn i litteraturhistorien. På sin tid hade Renvalls dikter en stor läsekrets. Hon debuterade 1929 och skrev också böcker för barn. Renvall experimenterade inte med språket, men var istället en känslig stämningsskildrare. Hon skrev om livets vardag som familjen, barnen och naturen. Hon var även, liksom sin make, författaren och läraren Hjalmar Krokfors, djupt troende kristen, vilket påverkade hela hennes livssyn.
Av Renvalls diktsamlingar som jag bekantade mig med stannade jag för Möte med tystnaden från 1950. Samlingen inkluderar många teman som är centrala i Renvalls värld: sagan och sagoväsen, naturens och årstidernas skiftningar. Dessa ämnen framstår som det helande och rena i motsats till den larmiga och stressande moderniteten. Att Renvall stod upp för det tillbakadragna, guds- och naturnära är uppenbart. Redan de första raderna anger tonen:
“Du med söndertrasade dagar / du med hoptovade timmar,/du med maskinmalda minuter / kom – / följ mig – / bara ett stycke bort från Tiden…”
Det är intressant att det moderna livets stress kunde placeras som motpol till tystnad och frid redan för snart 70 år sedan. Hur skulle det vara om man satte vår tids stress i förhållande till år 1950? Tanken är rolig att leka med, och svaret torde vara givet: vi är idag ännu mer ”maskinmalda” än då – snarast är vi ”mobilmalda”, och skulle antagligen mer än någonsin behöva gå ut i skogens tystnad – utan mobil och sociala medier.
Renvalls dikter är ställvis vemodiga men innehåller samtidigt en stillsam hänförelse över livet – det är något andäktigt över dem, som ibland får överhanden. Gränsen mellan saga och verklighet är stundvis även så suddig, att jag inte uppfattar vad det är som orden i dikten vill nå. Men säkert är det heller inte meningen att man alltid skall ”förstå”, utan istället endast känna och måla de inre bilderna. Att Renvall har skrivit sagor (eller konstsagor som är den korrektare benämningen) märker man tydligt och vissa dikter skildrar möten med sagans värld.
Det är inte gestalter från spännande eller onda folksagor, utan mer snälla eller trygga sagor i Zacharias Topelius och Elsa Beskows anda. I detta avseende finns det stoff i diktsamlingen som kan vara tidsbundet och inte längre attraherar majoriteten av dagens läsare. Men, det finns också dikter som når tidlöshet: bilder vilka inte är belastade av tidsbundenhet och som man hoppas att bär vidare till nya läsargenerationer. Som denna dikt, vilken får avsluta för den här gången:
När jag somnade i det ensamma huset / förnam jag skogarna runtomkring. / Deras sus böljade över mig / och jag sjönk in i dem / och var ett träd med nattens slöja i grenarna. / Ingen ro var som denna. / Skogarnas ro.
Johan Lindberg, bibliotekarie vid Arbis i Helsingfors
Möte med tystnaden av Viola Renvall, 1950.