Finlandssvenska klassiker: Mitt Helsingfors av Ture Janson

27.11.2018 kl. 12:48
Ture Janson (1886–1954) är Åbopojken som blev en av de stora Helsingforsskildrarna i Finlands litteratur.

Hej åter i klassikernas tecken!

Blåsiga höstkvällar i Helsingfors är suggestiva: på de våta gatstenarna ligger löven fastklistrade på marken, grenverken i Brunnsparken gungar i blåsten och ljuset från gatlamporna blir likt långa stretande fingrar. De griper tag om en för att lika snabbt förvinna, slukade av mörkret. En gestalt med åtdragen överrock skyndar förbi svagt upplysta fönster från Parkgatan. Uppe på Ursas höjd syns solnedgångens sista strålar. Vid vallarna kommer havet emot, mörkt och brusande. Där ute skymtar Sveaborgs vindpinade landmassa med kyrkan som enda uppstickande kontur – vandraren kurar ihop sig och går vidare.

Helsingfors har beskrivits i den finlandssvenska litteraturen många gånger och miljöerna har varit ganska oförändrade genom åren. Om man vandrar i Brunnsparken är det inte svårt att föreställa sig var diktaren Gunnar Björling kanske fick sin inspiration, vyerna finns kvar ännu idag. Mina egna bilder ovan kan förmodligen ha en rätt tidlös prägel: kanske året är 2018, 1970 eller varför inte 1913? Hittills har jag inte gått så långt tillbaka i mina ”irrfäder” i den finlandssvenska litteraturen, men nu har jag stannat vid året innan mycket kom att hända i Europa och Finland: första världskriget, inbördeskriget, eller modernismens gryning inom den finlandssvenska litteraturen.

Under 1910-talets början trädde de s.k. ”dagdrivarna” in på den litterära scenen. Benämningen har kommit av Torsten Helsingius novellsamling Dagdrivare från 1914, och kom för eftervärlden att beteckna en handfull unga författare: stadsflanörer, pessimistiska och drömmande. Om Runar Schildt är den mest kända av dem idag, var den numera rätt bortglömde Ture Janson (1886 –1954) också mycket läst. Född i Åbo och journalist till yrket, var han före inbördeskriget vänstersinnad och redaktör vid tidningen Arbetaren. Men inbördeskrigets röda terror kom att ändra Jansons övertygelse. Sina sista år tillbringade han i Sverige.

1913 utgav Janson diktsamlingen Mitt Helsingfors, som inrymmer flera teman som förekom i hans författarskap genom åren. Titeln är något missvisande då endast andra delen innehåller dikter med motiv från Helsingfors. De bärande alstren handlar mer om personliga reflexioner kring utanförskap, identitet och vilsenhet. Den första dikten ”Journalisten” närmar sig detta sistnämnda, varav jag återger den första strofen: ”I luren hviskar mikrofonens ström/en spöklig röst om fjärran strid och kif/min penna löper – men jag lyss i dröm/till någon vals från gårdens positiv”. Som intressant i dikten kan noteras det tidiga nämnandet av ”mikrofon” – under en tid då symboler för det moderna som telefonen knappast ännu var vanligt i finlandssvensk dikt.

Andra teman i samlingen är Jansons tankar om språkfrågan, det ryska förtrycket och socialismen. Det förstnämnda exemplifieras av dikten ”Ty äfven jag är finne”, medan ”När man knappt kan andas –” börjandes med raderna: ”Tryckande tung är luften här/i mitt land är det tungt att andas…, troligen uttrycker det ryska förtrycket av landet under åren innan första världskriget. Dikten ”Det röda strecket” är å sin sida en överraskande frispråkig dikt om socialismens glöd i form av valet som påverkningsform. Fokus är på den föreställda personen, kanske en finlandssvensk arbetare, en grupp som Janson under sin röda period önskade att skulle vakna ur sin slummer. Jag återger de fem första raderna:

”Det röda strecket du drar/när valkampens dag är inne,/är mer än ett något till tidsfördrif,/som göres med tanklöst sinne./ Det röda strecket har lif!

Men om Jansons diktsamling uttrycker många känslolägen, ofta melankoliska – finns det också punkter av ljus, vilket kommer fram i en del av Helsingforsmotiven. Och då vi började i Brunnsparken, slutar denna kolumn med en likabetitlad dikt av Janson:

Nyss operettens sista toner dött,

ut i allén ren mänskomassan strömmar.

Så blir det tyst kring parkens gamla lindar.

Den stora häggen invid vägen strött

sitt hvita blomregn under dagens vindar

och sänder ännu lekfullt något stänk

på dessa två, som flytt till välkänd bänk

att i den egna varma verkligheten

förnya operettens veka drömmar

– ett dämpadt ringelrei i ensamheten!

 

Johan Lindberg, bibliotekarie vid Arbis i Helsingfors

admin admin