Alla behöver multilitteracitet

19.04.2018 kl. 21:14
Multilitteracitet är förmågan att vara och leva som människa i en allt brokigare värld. Det är en förmåga att förstå och bli förstådd. En förmåga att förhålla sig fördomsfri men samtidigt sunt kritisk till världen.

‒ Det märks att det inte räcker med att enbart kunna läsa. Informationsflödet är så stort att det är minst lika viktigt att kunna avgöra vad som är relevant, vad som är sant och vad som inte är det, och framför allt att kunna läsa det sociala samspelet med andra människor, säger Alexandra Nordström.

 

Nordström är projektplanerare vid utvecklingsprogrammet Inlärning av multilitteracitet med glädje (eller MOI-programmet), ett utvecklingsprogram som genomförs av Playful Learning Centre vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet.

 

Syftet med programmet är att utveckla konkreta verktyg för dagis, förskola, nybörjarundervisning, bibliotek och andra kulturinrättningar för att utveckla multilitteraciteten hos barn.

 

‒ Det finns en allmän oro för läskompetensen bland barn och unga, säger Nordström. Studier visar att det finns en växande klyfta i läsförmågan mellan olika grupper.

 

Ur den oron föddes utvecklingsprogrammet MOI. Det var Undervisnings- och kulturministeriet som ville göra en satsning på läsning, och uttryckligen på multilitteracitet. Dels ville man hitta modeller för att fostra barn med kompetens i multilitteracitet, och dels också utveckla personalens kompetens, berättar Nordström.

 

‒ Multilitteracitet är ett högaktuellt fenomen som diskuteras mycket, och som också lyfts fram i de nya läroplanerna. Samtidigt är det ett begrepp som fortfarande är nytt för många fostrare, säger Nordström.

 

Slutmålet med utvecklingsprogrammet är att minska läsklyftorna, och erbjuda alla barn lika möjligheter att utveckla sin läskompetens och multilitteracitet.

 

Utgår från barnet

 

Med multilitteracitet avses alltså ett utvidgat textbegrepp. Text syftar här inte enbart på skrift, utan också på ljud, bild och video, eller emojier, och hur vi tolkar dem i interaktion med andra människor, säger Nordström.

 

‒ Multilitteracitet är mer än det traditionella kodknäckarläsandet. Därmed vill jag inte nedvärdera den traditionella läskunskapen, den utgör grunden. Men för att klara sig som människa måste man kunna läsa många olika texter. Multilitteracitet handlar om kommunikation, där vi alla tar emot och tolkar och också producerar text, säger hon.

 

Hur utvecklar man då multilitteraciten hos barn?

 

‒ Tanken är att barnet står i centrum och förundras över världen, och via denna förundran kan barnet träna sin multilitteracitet, berättar Heidi Sairanen som också är projektplanerare vid MOI-programmet, och barnträdgårdslärare.

 

Pedagogiken i utvecklingsprogrammet grundar sig på en pedagogik som kallas lekfull inlärning, säger Sairanen. Utgångspunkten är barnet och de resurser och verktyg som finns i barnets egen vardag och uppväxtmiljö. När barn ständigt uppmuntras att undersöka, upptäcka och reflektera över omvärlden tränas multilitteraciteten.

 

MOI-arbetsgruppen har utarbetat en del färdigt idématerial för pedagoger där vetenskap, konst och berättelser knyts samman. På MOI-projektets webbplats finns till exempel så kallade vetenskapsramsor med åtföljande instruktioner för hur barn kan experimentera och forska vidare kring olika teman. Ramsorna tar bland annat upp teman som raketer, fågelsång, eller vattnets kretslopp.

 

‒ Multilitteraciteten utvecklas genom att använda mångsidiga arbetssätt, genom att arbeta med olika material och stimulera olika sinnen. Det kan vara färger, ljud, bilder, rörelse och att man uppmuntrar barnen att själva producera text, bild, video, dans, sång och så vidare. Vårt material är bara ett exempel på hur man kan träna multilitteracitet, säger Nordström.

 

Biblioteken då?

 

Daghem och skola inte är de enda lärmiljöer barn befinner sig i under dagen, utan barnets hela livsmiljö är en lärmiljö, framhåller Alexandra Nordström.

 

En viktig lärmiljö är också biblioteket.

 

‒ Som pedagoger ser vi biblioteken som en viktig aktör och ett viktigt stöd, och jag tror att det ännu finns mycket att utveckla i samarbetet mellan daghem, skola och bibliotek, och också andra kulturaktörer, säger Heidi Sairanen.

 

Hon anser att biblioteken kunde ha en ännu tydligare roll i småbarnsfostran.

 

‒ Vi säger inte att det är bibliotekens ansvar att ta initiativ till samarbete, men det är bibliotekarierna som är experter på sitt område och det kunnandet tas väldigt gärna emot av pedagogerna om man bara hittar de rätta samarbetsformerna, säger Nordström.

 

Samarbetet kunde i sin enklaste form till exempel handla om att närbiblioteket tipsar och förser daghemmen med litteratur som stödjer de teman daghemmen jobbar med, eller att barnen besöker närbiblioteket för att där fördjupa sig i ett tema, eller att barnen ställer ut sina arbeten på biblioteket, föreslår Nordström.

 

‒ Biblioteken är en institution som upprätthåller jämlikhet i utbildningen. Bibliotekarier besitter en enorm mängd värdefull kunskap, och jag önskar att de kunde komma ännu närmare barnen och deras vardag, säger Sairanen.

 

Förmågor för framtiden

 

Trots att man inom MOI-projektet främst fokuserar på små barns utveckling är multilitteracitet en förmåga som aldrig blir klar, framhåller Sairanen. Det är någonting som också många vuxna borde öva sig på.

 

‒ Vi behöver alla bli bättre på att ta kontroll över vår multimodala värld, framför allt bli bättre på att kommunicera i dess olika dimensioner, med mindre hatprat och mera respekt, säger Sairanen.

 

‒ Jag ser en väldig potential i samarbetet med pedagoger och kulturfältet. Styrkan ligger i samarbetet. Och jag hoppas att vi tillsammans utbildar och fostrar empatiska människor som tar hand om varandra och aldrig slutar vara nyfikna och alltid vill lära sig mera, säger Nordström.

 

Läs mera om utvecklingsprojektet MOI: monilukutaito.fi/se


 
Text och foto: Pamela Friström